Igår var det dags för "mammaträff" igen. Så skönt att få komma iväg på kvällen och lämna matlagning och läggning av barnen till Pär:)!

På menyn stod hemgjord sushi som blev supergod! (Sara, du måste säga hur mycket var och en ska betala för kalaset) Allt avhandlades i vanlig ordning. Barn, förlossning och hus. Nästa gång kanske vi sitter och skriker ihop på Ladies night, vi måste kolla upp när showen går nästa gång!

Pratade med min chef idag. Hon är så gullig. Hon berättade att jag var saknad, det känns skönt att höra. Hon ska sluta hos oss i början av året och ägna sig helt åt hemtjänsten. Kanske jag vill följa med? Vet inte faktiskt, jag gillar ju mina arbetskamrater. Vi har roligt ihop trots att det oftast är tungt både fysiskt och psykiskt. Hemtjänsten innebär mycket spring, men är lite friare.

Min chef sa till mig idag; Men Sandra, jag har hela tiden förstått att du har högre ambitioner, ska du inte ta och göra något av det? Bara helt plötsligt sådär! Oj vilken komplimang! Jag har tyvärr förmågan att tycka att allt jag gör aldrig är riktigt bra, så nu struntar jag i vad jantelagen heter och basunerar ut denna fina komplimang på bloggen, för jag blev faktiskt riktigt glad. Hennes ord har ekat i mitt huvud hela dagen kan jag säga, och jag börjar på allvar tro att det är ett slags tecken som helt plötsligt har kommit över mig.. Dessa tecken har kommit hela veckan. Har drömt en konstig dröm om nervsystemet, en kompis som vill göra samma sak (blev superglad, för jag har nästan väntat på någon med samma intresse att få plugga och pendla ihop med), och så chefens uttalande. Jo men visst, drömma kan man, 18,0 för att komma in på ssk enligt antagningsstatistik från 2008. Mina MVG från usk-utbildningen höjer snittet, men inte så mycket som till 18,0...

Slänger hit en bild på kvällens verk. Det är min allra första krans och jag vet att silvertråden syns, men äsch den funkar väl?